|
Ur Elgenstiernas, Svenska adelns
ättartavlor IX
Friherrliga ätten Wrede af
Elimä, nr 44
Friherrlig 15 aug 1653. Introducerad 1654. En
gren erhöll grevlig värdighet 29 juni 1809 enl. 37§ RF men tog icke
introduktionen.
nligt traditionen härstammar
ätten från Italien. En prins av den urgamla ätten Colonna, som efter en
mesallians förskjutits, skall vara ätten Wredes stamfader. Han uppträdde
under sitt deltagande i det italienska krigen på 700-talet städse iklädd en
grön rustning med alltid nerfällt visir och var känd under namnet "il
cavalliera verde".
Sedan han stupat i ett blodigt slag och visiret öppnats igenkändes han som
prinsen av Colonna. Hans son tog namn efter ordet verde i faderns "nom de
guerre" med omkastande av bokstäverna e och r och bildade namnet Wrede.
tten är känd redan från
mitten av 1000 talet då en Grete de Wrede (1050) gifte sig med Adolf von Dassel. Släktens stamborg, var det ej långt från Köln belägna slottet Wrede,
som sedan kom i grevarnas av Waldecks besittning. Även i stiftet Hildesheim
var släkten vid denna tid besutten.
en spred sig sedan till Westfalen,
varest det förvärvade flera gods, till vilka olika grenar skrevo
sig, såsom Schellenstein i grevskapet Arnsberg, Beck i stiftet
Minden,
Melschede och Amecke, vilka de två sistnämnda
ännu är medlem utav 1800-talet befunno sig i släktens ägo.
Westfalen framträder släkten
första gången i urkunderna med riddaren Fredrik de Wrede, vilken 1274 var
vittne i en tvist mellan riddaren Konrad af Warberg och klostret Marienberg
invid staden Helmstedt. I klostrets urkunder nämnas sedan 1299 en Henrik de
Wrede och 1303 arvherren till Harbeck, Stefan de Wrede, son till riddaren
Fredrik. I grevskapet Arnsberg uppträder 1311 Antonius de Wrede "famulus",
som av den siste greven av Armsberg, Gottfried II, 1339 förlänades med
godset Hachen, och 1324 Henricus de Wrede "dapifer". Under 1500 och 1600
talen stodo flera medlemmar av släkten i kurfurstens av Köln tjänst, och
under 1700 talet blomstrade tvenne grenar i furstendömet Lippe och
storfurstendömet Hessen.
läkten fortlever, ännu förutom i det norra Europa
levande grenen, i Tyskland och Ungern. Nämnas bör att något agnatiskt
samband icke kunnat påvisas mellan den urgamla ridderliga släkten Wrede och
en från Westfalen bördig att med samma namn, vilken 1790 blev adlad och 1791
erhöll Bayerskt friherrlig värdighet. Till sistnämnda ätt hörde den bekante
fältherren under Napoleonkrigen, Karl Philipp Wrede, f 1767 †
1838 vilken som chef för en division av bayerska armén hade en god andel i
fransmännens seger vid Wagram 1809 och till belöning härför upphöjdes till
fransk greve, men 1813 gjorde gemensam sak med Österrike under 1814 års
fälttåg för de bayerska trupperna mot Frankrike, blev blev bayersk
fältmarskalk i mars samma år och upphöjdes i furstligt stånd i juni med Ellingen (i Nordgau) som är ärftligt furstendöme och manslän under bayerskt
överhöghet.
ill Livland inkom släkten sannolikt med tyska orden under 1300 talet. Det
första, som möta där i urkunderna äro Gerhard Wrede, som 1417 till 1420 var
ordens lantmarskalk, och dennes broder Henrik samt deras kusiner (Vettern)
Henneke och Johan 1418 och 1419. Dirik Wrede var 1526 tyska ordens komtur i
Wenden och fogde i Bauske i Kurland 1532 och ännu 1551.
Samtidigt förlänades
en Herman Wrede 1537 med land i distriktet Bauske.
örst från och med
nedanstående Casper Wrede, som i slutet av Gammal-Livlands självständighet -
omkr. 1550 - kom i tyska ordensmästarens Wilhelm von Fürstenbergs tjänst, är
släktledningen säker.
rån sonen Henrik, som genom sin
offerdöd vid Kirkholm
1605 vann ära och berömmelse åt ätten, härstamma samtliga i Sverige, Finland
och Balticum levande grenar. En namne till sistnämnda Henrik (eller måhända
han själv?) erhöll 1570 förläning på Ösel och var 1579 landsknekt därstädes
i konungens av Danmark tjänst.
tten immatrikulerades på
Riddarhuset i Finland 1818 under nr 2 bland friherrar och inskrevs på
Riddarhuset i Estland 1746 under nr 135.
Se även nedanstående länkar:
Ätten Wredes förfäder - Harry Donner
Gustaf Johan Kaspersson Wredes stamträd
- A. W. Rancken
|